Oj, redan är det 2015! Helt otroligt. Det var ju inte längesedan det blev 2014… Hua, i år blir man 40! Varför är det så att det känns som om tiden går mycket fortare när man blir äldre? När man var barn var ju ett år så långt så man kunde knappt få grepp om det. Jag minns sommarloven som barn. De var ett par månader, men kändes som en hel evighet! Två månader idag är ju absolut ingenting. Det går ju på ett ögonblick! Ja, det där med tiden är verkligen märkligt!
Jag har nu ett eget löpband, eller egentligen ska jag väl inte kalla det för ett löpband. Det heter mer korrekt gåband, eller motionsband. Detta band är inte riktigt lika avancerat som ett löpband, men det räcker gott och väl till mig för lång tid framåt. Maxhastigheten är 12 km/h och det kommer att dröja innan jag kan springa i det tempot. =) Jag är ju ganska så överviktig och har nu insett att jag för min egen hälsas skull MÅSTE göra allt jag kan för att gå ner lite i vikt. Löpbandet (ja, jag kallar det så eftersom jag springer på det) är en bra hjälp på vägen. Jag springer numera 30 minuter varannan dag och då brukar det bli mellan 2 och 2,5 km. Jag vet att det är väldigt lite om man jämför med de flesta andra som tränar och som inte bär på så mycket ”extravikt” som jag gör, men för mig är det bättre än jag väntat mig. Jag trodde inte jag skulle klara att jogga i mer än ett par hundra meter. Då antog jag att jag skulle vara så andfådd att jag skulle bli tvungen att ta en paus och hämta andan innan jag eventuellt skulle klara av att fortsätta. Helt otroligt klarade jag att jogga i 30 minuter utan paus redan vid första passet. Det blev jag såååå nöjd över! Jag vägde mig när jag startade min träning och efter 2,5 vecka hade jag gått ner 1,2 kg. Jag har inte vägt mig mer sedan dess utan ska försöka göra så att jag väger mig varannan vecka så det inte ska gå till överdrift att göra det ofta. Träningen fortskrider och så småningom kommer jag att öka på träningen då jag kanske börjar träna fler dagar per vecka, öka bandets hastighet och förlänger den tid jag springer, men det får bli en sak i taget. Skynda långsamt så att säga. Att gå ner i vikt är ett av mina stora mål under 2015. Jag har inte satt ett mål på ett visst antal kilo som jag ska gå ner. Jag tror inte att jag skulle må bra av att ha en sådan press på mig, utan jag ska försöka gå ner så mycket som jag kan och så länge jag gått ner något (vilket jag ju faktiskt redan har) så kommer jag att vara nöjd!
Sedan har vi den fantastiska julklappen som jag fick av mina föräldrar! Det är något som jag önskat mig i flera år, både till födelsedag och till julklapp. Det har dock varit en så dyr grej så jag har själv sagt det till mina föräldrar att jag faktiskt förstår att det inte är möjligt att få en sådan, åtminstone inte ny. Jag sa att det ju går att få tag i begagnat skick också, och om man har lite tur där kanske man kan få tag i ett till ett överkomligt pris. Ändå misstänkte jag att även ett begagnat skulle vara för dyrt för att få i present.
Kan ni gissa vad jag fick i julklapp!? Ja, nu kan ni säkert det! Jag fick vad jag önskade mig, och jag fick det sprillans nytt också! Det handlar om ett nytt objektiv (makro) till min kamera! Jihoo! Jag blev så lycklig när jag öppnade paketet och såg detta. Det var så tårarna höll på att komma. Jag tror att även mina föräldrar var lyckliga i den stunden då de såg hur otroligt glad jag blev.
Objektivet är ett Tamron SP 90mm F/2.8 Di Macro 1:1 VC USD (för Nikon)
Jag längtar redan till våren då jag ska fotografera blommor och insekter på nära håll. ÄNTLIGEN har jag ett makroobjektiv! Och ett bra sådant! Detta objektiv har toppat i många tester och till och med slagit Nikons egna objektiv!
På måndag (12/1) börjar skolan igen. Det ser jag också fram emot. Dels att ”allt” återgår till det vanliga igen, att alla helger är över och de vardagliga rutinerna återkommer. Så otroligt skönt ska det bli! Och räkna matematik! Jag älskar det! Jag läser matematik på komvux nu. Jag är faktiskt sjukpensionär och jag gör det här av egen fri vilja för att jag tycker att det är väldigt roligt! Som en fritidssyssla helt enkelt! Jag började med att läsa grundläggande matematik, alltså då jag läste in hela grundskolans kurser från första klass till årskurs nio. I höstas började jag med att läsa in gymnasiets första årskurs. Det blev kurs 1b. Ettan står för årskurs ett och bokstaven b står för svårighetsgraden. Kurs a är den lättaste och kurs c den svåraste, den man läser när man går det naturvetenskapliga eller tekniska programmet. B-kursen är alltså en kurs på medelnivå. Jag har faktiskt funderat lite över det här, att jag nästan skulle vilja läsa in kurs c, men jag vet inte ens om de har de kurserna på komvux. Det beror ju på hur stort intresse det är för att gå dem och jag misstänker att det inte skulle vara så stort antal som söker dit och då har de nog inte råd att ordna någon undervisning på den nivån. 😦
I vilket fall som helst så har det gått lysande bra för mig hittills, bättre än jag någonsin kunnat gissa mig till! Betyget från grundläggande: A (högsta betyg alltså). Betyg på det nationella provet som gjordes strax före terminsslutet nu inför jullovet: A (högsta betyg och jag tror att jag även fick bäst resultat av alla elever som gjorde detta prov) Kursbetyg: A (högsta betyg). Så nu förbereder jag mig på nästa kurs, kurs 2b, alltså gymnasiets andra år. Sååååå kul ska det bli! 😀
Med andra ord; Jag har förbaskat mycket att se fram emot under 2015! Nu gäller det bara att jag inte tar på mig för mycket. Jag känner ju mig själv nu och jag vet ungefär hur jag fungerar. För mycket stress = krasch. Jag var nära att krascha i julas. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag några gånger bara grät utan att kunna sluta. Jag fick även ett par panikångestattacker strax före jul och det var INTE bra. Jag hade bara drabbats av riktig panikångest vid två eller tre tillfällen fördelade under två års tid, innan det här hände i december. Jag vaknade en natt och var helt kallsvettig, hade fruktansvärt ont i ryggen. Jag kunde knappt ta mig upp ur sängen och när jag väl gjort det kunde jag knappt stå på benen. Jag mådde så dåligt att jag till och med spydde ett par gånger. Jag tog en stesolid (ångestdämpande) som jag fått för att använda vid just panikångest. Anfallet dämpade sig och efter någon timme drygt var jag som vanligt igen. Detta upprepade sig sedan vid ett helt annat tillfälle under dagtid. Sammantaget var detta en varningssignal om att jag MÅSTE dämpa mig, jag MÅSTE ta bort så mycket jag kan från mitt ”att-göra-schema”, annars leder det ofelbart in i väggen. Jag fick hjälp och vi redde upp det mesta nu under julhelgen, så jag har börjat hämta mig och må bra igen. Jag måste ändå vara mycket försiktig med vad jag tar på mig. Jag är hyperkänslig för stress, speciellt om jag inte mår jättebra heller. Om jag skulle råka tappa en penna i golvet när jag håller på att skriva, kan det leda till att jag bryter ihop totalt.
Jag har bipolär sjukdom, det som förr kallades för manodepressiv sjukdom. Detta betyder att mitt mående går som i en berg- och dalbana. Upp och ner nästan hela tiden. Jag kan vara extremt sjukligt uppåt och då ser jag inga hinder i världen och det är inte alls bra det heller. Dessutom blir jag så uppvarvad och aktiv under mina manier att jag tillslut bränner ut mig och då faller jag direkt ner i en djup depression. De senaste två åren har jag visserligen svängt lite både uppåt och nedåt men inga kraftiga svängningar och inte så ihållande som tidigare, så det verkar som om läkarna äntligen hittat en medicinering som passar mig. Det har varit väldigt svårt och jag har varit enormt svårmedicinerad, men nu är det bara att hoppas att det här håller i sig. Medicinen hjälper ju inte helt ensam, men den hjälper till på vägen, samtidigt som jag själv kämpar för att som nu då, hindra mig från att gå i väggen. Se till att jag inte tar på mig mer än jag orkar reda ut. Det går rätt bra även om jag har mina korta dippar ibland.
Pargonia 