I eftermiddags ringde den lärare som jag haft i engelska när jag studerade detta på komvux i ett par år, med avslut förra året. Vi har lite privat kontakt emellanåt. Dessutom läser jag matematik på komvux och det gör jag i samma skola så vi stöter ju på varandra varje vecka. I vilket fall som helst så undrade hon om jag hade lust att hitta på något. Hon hade ett ärende hit till stan där jag bor (hon bor annars några mil bort) och det är ju sportlov så vi är lediga båda två. Det är väl klart svarade jag. Jättegärna! Jag hade ju ingenting inplanerat så det gick ju bra. Hon svarade att hon nog är färdig och kan träffas någon timme senare. Inga problem svarade jag!
När vi avslutat samtalet fick jag halv panik. Jag ville verkligen träffa henne. Det handlade inte om det, utan mina svårigheter som gör att jag får svårt att hantera oväntade händelser utlöste ett kaos inom mig. Ångest, panik, hjälp. Jag trodde knappt att jag skulle hinna få ”ordning” på mig och bli lugn och sansad igen innan vi skulle träffas. Mot alla odds så gick det trots allt hur bra som helst.
Vi gick och åt på en thairestaurang. Jättegott var det! Eftersom hon hade sina barn med sig, gick vi efter maten till en lekpark här som de tycker extra mycket om. Där finns tydligen lite annorlunda och roliga saker att leka med. Det var förbaskat skönt måste jag erkänna eftersom den ena dottern har ADHD och jag tror att det är av lite svårare slag. När hon nu fick leka så mycket hon orkade och ville kunde jag och min vän få en chans att prata lite med varandra, vilket var väldigt svårt när vi satt och åt och dottern pratade och stökade runt precis hela tiden. Jag är helt slut bara av att ha träffat den här tjejen i några timmar. Det är otroligt att min vän orkar med sitt liv som ensamstående mamma till två barn varav den här tjejen alltså kräver extra mycket uppmärksamhet och stöd. Jag säger bara stackars människa. Jag skulle blivit ett vrak på nolltid. Visst, som mamma orkar man nog mer än vad man kan tro, men någonstans finns ju faktiskt ett tak även som den rollen.
Som avslutning gjorde vi ett besök på biblioteket. Herregud! Där är jag inte ofta, men efter att ha gått runt lite och kollat läget insåg jag att där ju faktiskt finns väldigt mycket intressant litteratur! Jag drogs som en magnet till böckerna inom data och matematik. Där fanns en del intressanta böcker, men tyvärr var det mest äldre litteratur. Där fanns en hel del böcker om bildbehandling i Photoshop, samt böcker om andra dataprogram som Excel, Word och liknande, men det var mestadels böcker som rörde äldre versioner av programmen än vad som finns på marknaden idag. Lite trist!
Bland böckerna i matematik så blev jag faktiskt lite besviken. Utbudet var inte mycket att skryta med och de skolböcker som man kunde låna var väldigt gamla och där fanns ingen bok alls som gällde den nya ämnesplanen eller vad det heter. Alltså ingenting att hurra för! Trots allt hittade jag ändå två hela böcker som jag lånade! Det är två böcker med roliga matematiska problem som man ska lösa. Jag lånade två böcker med samma författare; Paul Vaderlind. Den ena heter ”256 matematiska tankenötter” och den andra ”Hjärngymnastik – räknelekar för barn och vuxna”.
Jag har redan löst några uppgifter, men jag började med några lätta uppgifter (De finns i olika svårighetsgrader.) och de var som sagt var inte så jättesvåra. Lite fick jag dock tänka och de får fungera som lite uppvärmning efterhand som jag ger mig på svårare och svårare problem. 🙂 Frågan är väl bara hur mycket tid jag kommer att få över till att göra dessa uppgifter… Det handlar förstås om prioritering så vill jag detta väldigt mycket får jag helt enkelt lägga något annat åt sidan så länge.
Jag vill egentligen skriva mer än så här, men jag vet inte vad som hänt. Helt plötsligt medan jag skrev här så började det gå sååå långsamt att skriva. Alltså om jag skriver ett ord lite snabbt, vilket jag brukar göra eftersom jag är ganska kvick i fingrarna, då kommer bokstäverna på skärmen efter att jag skrivit ordet. Jag skriver alltså fortare än texten visar sig på skärmen. Det är fruktansvärt irriterande för jag får skriva ett ord, vänta, och skriva nästa, för att vänta igen på att bokstäverna ska hinna med att visas. Jag har varit med om liknande förut också, men nästa gång man sätter på datorn fungerar det som vanligt igen. Jättemysko! Därför väljer jag att avsluta för idag, och jag känner mig faktiskt nöjd över att ha bloggat två dagar i rad!! Hehe. Det är ett framsteg!
Hörs en annan gång!
Pargonia 